Det var rätt fantastiskt.

Efter en tre timmar lång film är det helt berättigat att gå på toa. 
So I did.

När jag och mitt sällskap lämnade damernas var lokalen mörk.

Inte en själ fanns att se.

Vi gick med en smått olustig känsla mot dörren.

Dörren gick inte att öppna.

Larmet startade.

Ljudet trängde in i märg och ben.

En grupp småbarn studerade oss utanför.

Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra.

Barnen sneglade osäkert på oss innan det gränslade sina cyklar och försvann i natten.

Plötsligt försvann ljudet av larmet och våra hysteriska skratt bröt tystnaden.

Och vi väntade.

Och väntade.

Jag funderade lite på om det var dags att se livet passera revy innanför ögonen.

Funderade lite på hur vi skulle överleva natten.

Ifall vi inte skulle dö alltså.

Till sist kom räddningen.

En Securitasbil uppenbarade sig i mörkret utanför.

Mannen som gav oss friheten tillbaka var trevlig.

Skrattade åt oss och frågade om filmen varit bra.

Det var den, som sagt.

En speciell typ av mästerverk, ett gott minne från en svunnen tid. En slaktad barncykel med russinsvetsning och blekta hjuldekorationer.

En ovanligt skön onsdag dag, en ovanligt härlig onsdagkväll och en jävligt nöjd Emma.

Det var så länge sen. Iklädd en av karlns få huvtröjor (garanterat den skönaste som finns) gör jag mig nu redo för den efterlängtade återföreningen. Jag har väntat så länge. Längtat, drömt och funderat. Nu är det dags för oss igen. Ännu en gång möts vi... Jag och Ezio.

För länge sen avinstallerade jag Wordfeud efter en periods missbruk. Frihet. Men... Nyligen ryckte det lite för mycket i Wordfeudfingret. Kunde inte hålla mig. Installerade det igen. Hade nästan börjat ångra mig, men så blidde det såhär. Nu ångrar jag mig inte längre.

Besökte min kamerats blogg, såg denna. Har ni inte sett den, se den. Har ni sett den, se den igen. Underbart, underbart.

Söndag. En vecka kvar till lov (!) och kaffe är äckligt.

Sen våren har dessa varit ett par älskade trotjänare. Men någonting säger mig att de sjunger på sista versen (Eller... Dom sjöng på sista versen redan för nån månad sen, truth be told). Kanske för att det inte finns någon häl kvar på dem, eller för att det som finns kvar av sulorna skallrar som maracas (som synes har lite småsten kämpat sig in) och känns som bananer (ABOING!).

Status: In need of new wedges. Någon knösig själ som inte vet vad man ska hitta på av alla pengar? Bara att höra av sig.

En ganska exakt två år gammal bild. För att koppla samman bilden med texten i det här inlägget, vill jag berätta om tvålen i vårat badrum. Jag lade i fredags märke till att den aktuella handtvålen stod vänd åt fel håll, med "pipen" mot väggen. Jag fann detta mycket underligt och framförallt väldigt opraktiskt, men löste det enkelt genom att placera händerna mellan tvålen och väggen.

En sådan fruktansvärt typisk och otypisk söndag. Ska avsluta helgen med att somna till en go film och ladda inför estetdagen imorgon. x